Spanien efter Francisco Francos död 1975 representerar början till skapandet av det nya demokratiska Spanien. Att detta kunde ske utan ett femte inbördeskrig berodde mycket på att den stora förändringen sedan länge var noga förberedd av Franco själv. Folket hade fått tid att vänja sig vid tanken på övergången, la transiciòn, vare sig de var anhängare till diktaturregimen eller inte.
Spanien går från diktatur till demokrati
Redan 1947 hade Franco utropat Spanien till monarki och 1969 utnämnde han prins Juan Carlos de Bourbon, sonson till Alfonso XIII, till sin efterträdare. Juan Carlos, född i Rom 1938 och uppfostrad i portugisiska Estoril, var då bara 31 år och son till en av tronpretendenterna, Juan de Bourbon, Alfonso XIII:s näst äldste son. Don Juan hade under större delen av sitt vuxna liv levt i exil i Italien och Portugal. Franco var inte speciellt förtjust i honom och ansåg honom inte lämplig som blivande kung, mycket beroende på hans lite yviga livsstil, som inte alls passade diktatorn med sitt spartanska leverne.
Juan Carlos blir kung och statschef
Juan Carlos uppfostrades från och med 1969 till detta ämbete och efter generalens död i november 1975 utropades han till kung Juan Carlos I av Spanien. Många spanjorer var, helt naturligt, tveksamma till om Juan Carlos skulle klara sin roll som kung och statschef. Från 1966 hade han alltid funnits i bakgrunden när Franco visade sig officiellt. Han blev den efterlängtade son som diktatorn aldrig fick. Juan Carlos hade gett sina landsmän intryck av att vara lite obegåvad, vilket ytterligare förstärktes av oförmåga att hålla tal. Det visade sig vara en total felaktig bild av kungen. Trots sin bakgrund och uppfostran lade han om kursen för att ge landet ett demokratiskt statsskick av västeuropeisk typ. Mer om det spanska kungahuset i slutet av detta kapitel.
Adolfo Suárez utses till premiärminister
Landets första premiärministern, Carlos Arias Navarro, hade Franco tidigare preparerat för rollen. Hans utnämning följdes emellertid av omfattande demonstrationer och konflikter på arbetsmarknaden, som ledde till att han 1978 ersattes av Adolfo Suárez. Han var då ännu inte folkvald. Denne bildsköne unge man hade tidigare varit generalsekreterare i Francos enhetsparti Movimiento Nacional (nationella rörelsen). Som inrikesminister fick Suárez till sin hjälp Manuel Fraga, en skarp politiker från Galicien som långt in på 1990-talet skulle spela en viktig roll i Spaniens fortsatta utveckling mot demokrati. Fraga höll just på att starta ett nytt politiskt parti, det konservativa Alianza Popular (AP) som under slutet av 1980-talet skulle ändra namn till Partido Popular (PP).
Det var när Suárez i juni 1976 blev utsedd till premiärminister som demokratiseringsprocessen tog riktig fart. Han blev ledare för ett av de nya partierna Unión de Centro Democrático (UCD).
Första fria valen 1977
Politiska partier, som fram tills dess hade varit förbjudna, kunde inom mindre än ett år efter Francos död åter verka fritt och de första fria parlamentsvalen hölls 1977. Den största chansen tog Suárez – och då darrade Spanien – när han efter att ha haft hemliga möten med kommunistledaren Carillo erkände det spanska kommunistpartiet, som hade varit helt förbjudet under många år. Carillo kunde återvända till Spanien från sin exil i Sovjetunionen och södra Frankrike. UCD segrade till slut i valet, dock med bara 34 procent av rösterna. Socialdemokraterna (PSOE, Partido Socialista Obrero Español) hade blivit starkt och kom tvåa med 29 procent. De två stora förlorarna var högern (AP) och vänstern, representerat av det spanska kommunistpartiet (PCE).
Framgången börjar för Felipe González
Framgången för socialisterna berodde främst på att den gamla partiledningen, med många i exil, 1972 hade ersatts av en inhemsk grupp aktivister, som leddes av en ung advokat från Sevilla, Felipe González. González var något yngre än Suárez och båda var attraktiva både till utseendet och i sin personliga framtoning. 1978 antog kung Juan Carlos I en ny, demokratisk grundlag som ersatte den tidigare från 1931. Det var den tolfte konstitutionen i Spaniens historia men ingen hade tidigare fungerat på grund av att den alltid hade skrivits av ett enskilt parti. Nu skapade alla partierna gemensamt för första gången i historien en gemensam konstitution. Den nya spanska konstitutionen var förmodligen den mest liberala i hela Västeuropa. Den definierade Spanien som ett parlamentariskt kungadöme till skillnad från ett konstitutionellt. Det fanns ingen officiell religion och krigsmakten var mycket strängt tilldelad en mindre roll. Dödsstraff var förbjudet och rösträttsåldern bestämd till 18 år. Avvecklingen av Francodiktaturen skedde gradvis och under lugna former.