När Alfonso XIII dog i Rom 1941 bara några veckor efter att hans vacklande hälsa tvingat honom att abdikera från den spanska tronen efterlämnade han fem barn. Den tredje sonen i raden, Juan, greve av Barcelona, blev till slut tronföljare sedan hans två äldre bröder, Alfonso och Jaime, av skilda anledningar avsagt sig tronen. Redan 1949 hade den spanska riksdagen Las Cortes antagit den nya tronföljdsordningen för monarkins återinförande i Spanien och med Franco som statsöverhuvud. Samtidigt gav det också Franco rätten att bestämma vem som skulle efterträda honom som statschef eller kung. Spanien blev ett kungarike utan kung.
Franco utser prins Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare
År 1969 hade diktatorn Franco utnämnt prins Juan Carlos de Borbón, son till Don Juan och sonson till Alfonso XIII, till sin efterträdare. Efter Francos död i november 1975 utropades han till kung Juan Carlos I av Spanien, 37 år gammal. Den 25 augusti 1948 hade general Franco ett möte ombord på sin båt med den nuvarande kungens farfar, Don Juan, där de tog beslut angående framtiden för den då tio år gamle Juan Carlos. Första beslutet blev att sända honom till Spanien för att studera och förbereda sig på sitt framtida arbete som Spaniens kung. Detta var Francos uttryckliga önskemål och efter mycket motstånd gick föräldrarna med på att Juan Carlos skulle få sin utbildning i Spanien. Med tanke på framtida plikter som eventuell kung av Spanien menade Franco att prinsen behövde leva och lära känna det land där han en dag skulle bli kung. Enligt konstitutionen kunde detta dock bara hända om prinsens far dog före Franco.
Juan Carlos accepterar att bli kung
Juan Carlos gifter sig vid 23 års ålder med prinsessan Sofía av Grekland. Starka krafter i den inre kretsen kring Franco började nu fundera på om inte Juan Carlos med sin “skräddarsydda” kungautbildning vore lämpligare än sin far på tronen. De som stödde kungen skapade en kampanj som kallades Operación Lúcero som gick ut på att marknadsföra idén om Juan Carlos som kung till allmänheten och framför allt till Franco. Det är okänt hur mycket Juan Carlos själv medverkade i denna kampanj, men så sent som i januari 1966 berättade han i en tidningsintervju: “Jag kommer aldrig någonsin att acceptera kronan så länge som min far är i livet”. Han skulle komma att ändra sig!
I januari 1969 hade Juan Carlos slutgiltigt ändrat sig och var helt klar över vad han ville. Han sa officiellt till pressen: “Jag är redo att tjäna Spanien på vilken post eller inom vilket ansvarsområde som helst där jag kan behövas.” Detta uttalande kom för hans far som en total överraskning, även om han säkert hade befarat att det skulle kunna hända en dag. Men det var ingenting han kunde göra något åt. Den 12 juli samma år berättade Franco under en knapp timmes sammanträffande med Juan Carlos att han hade för avsikt att utnämna honom till sin efterträdare. Tio dagar senare presenterade Franco sin plan i Las Cortes och den röstades igenom med 491 röster för, 19 emot och 9 frånvarande.
Juan Carlos pappa blir landsförvisad
Don Juan var dock en orädd man och i juni 1975 kritiserade han skarpt Franco och hans regim vid ett middagstal i Barcelona, vilket statschefen inte gillade. Don Juan blev omedelbart landsförvisad. Till slut bestämde sig Don Juan för att ge sin son det offentliga erkännande som saknades. Den 14 maj 1977 avstod han sina rättigheter till den spanska tronen i ett tal som hölls i det kungliga palatset Zarzuela. I slutet av talet blev han alldeles tyst, bugade djupt och förkunnande: ”Majestad, por España. Todo por España. !Viva España ! Viva el Rey!” (Ers majestät, för Spanien. Allt för Spanien. Leve Spanien! Leve kungen!) Det var en gripande föreställning där det säkerligen fanns en stor del bitterhet och besvikelse hos mannen som egentligen var den rättmätige tronföljaren.
Juan Carlos kom enligt historien att konsultera sin far inför sitt livs viktigaste stund när han valde att inte stödja kuppmakarna i militärkuppen 1981
Kungen som aldrig blev kung
Don Juan kommer förmodligen att gå till historien som en av 1900-talets mest tragiska figurer. Kungen som aldrig var kung – en enkel man som alltid sade att hans lyckligaste tid var åren som vanlig sjöofficer, en obeslutsam man fångad mellan sin avsky för en uppkomling som diktator och ansvaret för sin dynastis överlevnad. Hur som helst så visade han till slut att han var klok nog, och tillräckligt ödmjuk för att inse att även om han hade förlorat en kungatron så behövde han inte förlora en son.