Felipe González lyckades behålla makten vid det följande parlamentsvalet 1993 men för första gången utan absolut majoritet. Och det skulle bli värre. 1990-talet hade varit de stora skandalernas årtionde och speciellt inom socialistpartiet.
Detta gjorde till slut ett regeringsskifte oundvikligt. Att PSOE fick lämna regeringsmakten till Partido Popular vid parlamentsvalen våren 1996 var därför väntat och en välkommen förändring i den korrumperade spanska politiken.
Bakgrunden till Partido Popular
Adolfo Suárez ledde en centerunion under sin regeringstid, från Francos död fram till 1981, då han lämnade in sin avskedsansökan. Därefter försvann partiet nästan totalt. Konservativa Partido Popular grundades av den tidigare ministern i Francos regering, Manuel Fraga, strax efter Francos död under namnet Alianza Popular. Politiskt sett befann det sig långt ut på högerkanten. Manuel Fraga var något av ett politiskt underbarn och hade bland annat varit chef för spanska turistministeriet under 1960-talet samt informationsminister i flera omgångar. Han var också en av männen som lade grunden till Spanien som turistland och skapade den enorma turistboom som startade i början av 1960-talet.
Manuel Fraga avgår och partiet byter namn
När Fraga efter tio år som partiledare önskade dra sig tillbaka var det av flera anledningar. Den gamle Francoanhängaren Manuel Fraga var alltför förknippad med sitt förflutna från Francotiden för att driva fram det största oppositionspartiet som ett trovärdigt alternativ till socialisterna. Han började dessutom bli gammal och sliten. Efter 1986 års val hade han och hans parti kommit fram till att de aldrig skulle komma till makten under hans ledarskap. För att råda bot på detta avgick han vid partistämman i början av 1987 och lämnade över till en ung advokat från Andalusien vid namn Antonio Hernández Mancha. Denne var en nervös nagelbitare och navelskådare som tyvärr totalt saknade utstrålning och karisma, dessutom var han en väldigt arg och aggressiv debattör. Hernández blev en besvikelse för partiet och framför allt för väljarna och man insåg att han absolut inte skulle kunna hota Felipe González vid nästa val.
José Maria Aznar blir partiledare
1989 var läget kritiskt och Fraga var tvungen att agera snabbt. Han tog åter över ledningen av partiet och fortsatte leta efterträdare. Nästa gång föll valet på Marcelino Oreja, en tidigare minister i Adolfo Suárez centerparti UCD och generalsekreterare i Europarådet. Samtidigt bytte partiet namn till Partido Popular, eller PP som det kom att kallas i folkmun. Trots Orejas stabila bakgrund förlorade partiet åter mark. Det stundande parlamentsvalet gjorde att Fraga än en gång fick gå ut och leta efter en ny partiledare. Sedan hans närmaste omgivning avrått honom för att utnämna den karismatiska kvinnliga politikern, sexbarnsmamman och advokaten Isabel Tocino valdes den unge före detta taxeringsinspektören José Maria Aznar till partiledare. Aznar, som var född i Madrid, hade bakom sig en imponerande tid som president för regionen Kastilien och León. I partivalet på hösten 1989 led partiet ett stort nederlag men det var nu Aznar började forma det “nya” partiet. Detta blev upptakten till det borgerliga partiets kommande framgångar, som kröntes med segern vid 1996 års parlamentsval och regeringsmakten med Aznar som premiärminister.
Partido Popular styr Spanien mellan 1996 och 2000
I mars 1996 övertogs landets styre av Partido Popular (PP) och José María Alfredo Aznar López, som är hans fullständiga namn. Aznar fick knappt hälften av mandaten i kongressen. Han blev den förste högerorienterade politiker som styrde Spanien sedan Franco. Aznar beslöt att liberalisera ekonomin med ett program för privatisering, han reformerade arbetsmarknaden och vidtog mått och steg för att öka konkurrensen på vissa marknader, främst inom telekommunikation. Under Aznars första mandatperiod uppfyllde Spanien EU:s kriterier för medlemskap i valutaunionen. Under den här perioden deltog Spanien tillsammans med USA och andra NATO-allierade stater i militära operationer i före detta Jugoslavien och Spanien hade en roll i Kosovokriget 1999. De spanska militärstyrkorna och några enheter från spanska polisen deltog i de NATO-ledda fredsstyrkorna i Bosnien och Kosovo. Mandatperioden kännetecknades av sociala omvälvningar genom ett antal lagar och beslut i samband med skollagen, Irakkriget 2003, förlisningen av oljefartyget Prestige 2002 och bombdåden i Madrid 2004, som delar av befolkningen inte accepterade.