Vid parlamentsvalet 1982, sju år efter Francos död, erövrade det spanska socialistpartiet PSOE klart regeringsmakten med 46 procent av rösterna. Partiledare och sedemera premiärminister var den 38-årige Sevilla-advokaten Felipe González. PSOE har sina rötter i det spanska arbetarpartiet, som startade 1879, och är det äldsta politiska partiet i Spanien. Det slutliga befästandet av demokratin i landet skedde under socialisternas första regeringsperiod 1982–86. Adolfo Suárez hedrades av kung Juan Carlos I med en hertigtitel, som ett erkännande av hans ansträngningar att bygga upp infrastrukturen i den nya spanska demokratin.
Inga militärkupper tycktes längre kunna hota det demokratiska systemet. Efter en övertygande valseger 1986, hade socialistpartiet åter vunnit en klar egen majoritet, även om de nu hade en miljon färre anhängare än tidigare.
Men eftersom högerns valfront, Coalición Popular, å sin sida hade lidit ett förkrossande nederlag, vågade sig socialistregeringen nu på ett försiktigt omdanande av den högre militärledningen.
Spanien blir medlem i EU
Socialistregeringen förde Spanien in i EG 1986 och fick landets NATO-anslutning bekräftad i ett referendum samma år. Det isolerade och tidigare så självtillräckliga Spanien hade äntligen införlivats med en europeisk och västlig gemenskap.
Under det följande parlamentsvalet 1989 blev det betydligt hårdare och PSOE behöll makten med knapp marginal och en del dramatiska inslag. Regeringen och oppositionspartierna fick lika många mandat var men socialisterna behöll
den faktiska majoriteten tack vare att en deputerad i det baskiska partiet, Herri Batasuna var på flykt undan polisen och därmed inte kunde inta sin plats under voteringen och lägga sin röst. Under 1991 års kommunalval krympte PSOE:s väljarkår till sju miljoner att jämföra med tio miljoner röster i parlamentsvalet 1982, vilket medförde att socialisterna förlorade makten i Madrid, Valencia och Sevilla samt i ytterligare ett antal stora städer.
Felipe González betydelse för Spanien
Att PSOE lyckades behålla regeringsmakten under dessa 14 år är till stor del partiledaren Felipe González förtjänst. Redan 1979 krävde han att marxismen skulle strykas ur partiprogrammet, vilket ha fick igenom först efter en hård intern strid. Under Gonzalez ledning fick partiet röster som normalt skulle ha gått till den borgerliga sidan och regeringens liberala politik, som framför allt stöddes av premiärministern själv, blev starkt kritiserad av PSOE:s vänsterflygel. Vänsterfraktionens ledare Alfonso Guerra var under flera år partiets andre man. Hans avgång 1991 från posten som vice premiärminister, bland annat på grund av sin brors kriminella affärer, stärkte ytterligare de liberalas ställning i regeringen. Ingenting verkade kunna rubba den populäre och “good looking” Felipe González.
Trots många skandaler inom socialistpartiet fick de flesta spanjorer det materiellt mycket bättre under de drygt 13 år som Gonzáles ledde partiet.
Förändringar under 14 år med Felipe González
Under 1980-talet var den ekonomiska tillväxten kraftig i Spanien och det kan vara intressant att jämföra Spanien år 1983 med Spanien år 1995. Under denna tolvårsperiod ökade folkmängden med 1,6 miljoner människor och antalet registrerade utländska fast boende från 21 000 till 489 000. Antalet personer som avtjänade fängelsestraff mer än fördubblades medan antalet arbetslösa gick från 2,3 miljoner till 3,5 miljoner. Det sista förmodligen till en del beroende på att minimilönen steg från 32 000 pesetas till 65 999 pesetas per månad. Den minskade nativiteten resulterade i ett mindre antal grundskoleelever medan den ökade arbetslösheten fördubblade antalet högskole- och universitetsstuderande. Det var bättre att plugga än att gå arbetslös. Antalet studerande på spanska universitet
var det högsta per capita i hela världen. Detta kunde också tolkas som en stor dold arbetslöshet. Motorvägarna ökade från 2 250 till 7 250 kilometer, mycket tack vare, eller på grund av, det EU-bidrag som Spanien fick, bland annat i samband med alla evenemang under 1992.
Sommaren 1992 fick nämligen hela världen upp ögonen för Spanien. Tack vare världsutställningen EXPO i Sevilla, de olympiska spelen i Barcelona och Madrid som kulturhuvudstad fick det ”nya” Spanien en publicitet i hela världen som aldrig förr. Efter fyra decennier med militärdiktatur visade sig landet vara en modern och nytänkande nation. Sommaren 1992 skapade Spanien sig en ny plats på världskartan.
Resultatet av allt detta blev dock inte bara positivt. Den slutgiltiga notan innebar att Spaniens statsunderskott ökade från nio miljarder pesetas till 45 miljarder pesetas. Det de flesta spanjorer hade trott skulle bli det största lyftet någonsin för spansk ekonomi och ett accepterande av landet som fullvärdig medlem i det europeiska, ekonomiska “A-laget”, förvandlades istället till vad vissa ekonomer kallar för “den spanska baksmällan”. Och det skulle bli värre än på länge.